Caribbean-born French Pointillist/Impressionist Painter, ca.1830-1903 .Painter and printmaker. He was the only painter to exhibit in all eight of the Impressionist exhibitions held between 1874 and 1886, and he is often regarded as the 'father' of the movement. He was by no means narrow in outlook, however, and throughout his life remained as radical in artistic matters as he was in politics. Thad?e Natanson wrote in 1948: 'Nothing of novelty or of excellence appeared that Pissarro had not been among the first, if not the very first, to discern and to defend.' The significance of Pissarro's work is in the balance maintained between tradition and the avant-garde. Octave Mirbeau commented: 'M. Camille Pissarro has shown himself to be a revolutionary by renewing the art of painting in a purely working sense;  Related Paintings of Camille Pissarro :. | Pang plans scenery Schwarz | Flooding | Duck pond | Pang plans Schwarz garden | Rye Fields at Pontoise |
Related Artists:
Noel Halle
Noël Halle (2 September 1711, Paris - 5 June 1781, Paris) was a French painter, draftsman and printmaker. He was born into a family of artists, the son of Claude-Guy Halle. Halle took the Prix de Rome in 1736. Among his works are Ancient Rome-related The Death of Seneca, Cornelia, Mother of the Gracchi and The Justice of Trajan.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Anton Graff
1736-1813 Swiss Anton Graff Gallery Swiss painter, active in Germany. He was a pupil of Johann Ulrich Schellenburg (1709-95) in Winterthur and continued his training with Johann Jakob Haid in Augsburg between 1756 and 1765. He worked for the court painter Leonhard Schneider (1716-62) in Ansbach from 1757 to 1759, producing large numbers of copies of a portrait of Frederick the Great (probably by Antoine Pesne). This was an important step in furthering his career, as were the months he spent in Regensburg (1764-5) painting miniatures of clerics and town councillors. He was court painter to the Elector Frederick-Christian of Saxe-Weimar in Dresden from 1766 and taught at the Hochschule der Bildende K?nste there. In 1771 he travelled to Berlin, where he painted portraits of Jakob Mendelssohn, Gotthold Ephraim Lessing and J. G. Sulzer. Sulzer introduced him at court, which resulted in many commissions. He was invited several times to teach at the Akademie der K?nste in Berlin, but he remained in Dresden. He often travelled to Leipzig, and in summer he frequently went to Teplitz (now Teplice, Czech Republic) and Karlsbad (now Karlovy Vary, Czech Republic); he also worked in Berlin on several occasions and returned to Switzerland for visits.